Fokus

Tankarna snurrar runt, runt, runt. Mitt hjärta slår hårt och jag biter ihop käkarna så hårt att jag känner huvudväken växa sig större.

Jag tappade bort mig själv där för ett slag. Jag tappade fokus och förlorade insikten på vad som är viktigt. Plötsligt fick mitt bekräftelsehov övertaget och jag gjorde saker som jag alltid avskytt, och haft noll respekt för. Jag tappade bort mig själv. Gjorde saker som var lägre än förväntat och inte alls accepterat, inte av någon. Tänk vad lågt man kan sjunka, tänk vad lätt det är att falla när man är svag. 

Men jag är inte svag, jag vet ju det. Jag är stark och väldigt vis för min ålder när det kommer till så mycket. Men inte när det gäller allt.

Kärlek är en sån sak, jag var villig att rusa saker, tro på saker och hoppas på saker bara för att jag så gärna ville att de skulle kännas rätt. Kärlek ska inte behöva krystas fram, det ska falla sig naturligt, lättsamt och det ska vara med glädje man gör det. Aldrig ska man gå in i något endast på grund av rädslan att bli ensam. 

Det är dags för mig att hitta fokus igen, dags för mig att hitta den förnuftiga My som jag slarvat bort på vägen hit. Aldrig ska jag nöja mig med tron om att jag inte förtjänar bättre. Aldrig ska jag hoppas på något som inte känns rätt från början och aldrig ska jag förlora mig själv för att förfylla någon annans krav. 

Jag, My Olsson är vacker, från insidan och ut. Och jag är älskvärd för den jag är, hela mig, från mina bristningar på låren till mina olika långa tummar. En dag ska jag hitta en man som älskar mig, inte trots mina brister, utan på grund av dem.