Och så sprang tiden iväg igen. Det är en märklig tid i livet just nu med allt som pågår. Men lägenheten är klar, och den är så fin. Vi trivs båda två bättre här än vi gjort någon annanstans. Vi har fått nya golv i vissa rum och nya tapeter i andra. Allt är uppackat och jag har till och med julpyntat. Vi vet ju inte när lillan kommer, och jag kände att jag ville ha det klart. Det blev så mysigt.
Jag har gått i karantän nu, om en vecka är det BF, så nu vill vi inte ta några risker. 2020 är ett märkligt år att både vara gravid men även föda barn. Restriktionerna ändras hela tiden och jag bara hoppas att Simon får vara med på förlossningen.
Det har varit en otroligt prövande tid för honom, allt från att inte trivas på landet, till flytt, byte av jobb, inte få vara med på ultraljud osv och den 20 oktober förlorande han plötsligt sin lillebror och hela hans värld rasade. Så det har varit begravning (som var otroligt vacker) och så mycket sorg att spänningen inför vad som komma skall inte fått plats. Han håller ihop nu, men det är inte mer än precis. Han går på någon form av sparläge och bara är. Det är så smärtsamt att se, jag gör vad jag kan, men denna smärtan kan jag inte läka eller ta bort, den får ha sin tid.
Dagarna går långsamt nu, börjar bli aningen rastlös, men annat blir det snart antar jag. Mår förvånadsvärt bra i kroppen och känner mig relativt pigg. Sover bra, äter massor. Det känns som om kroppen laddar upp. På fredag är det BM besök i Lund, och världens finaste Hanna kör mig. Jag är så otroligt tacksam för henne, helvete vad hon ställt upp och ställer upp. Världens finaste vän.
