Utanför kvittrar ett par fåglar och det drar skönt från det öppna fönstret. Det är ännu inte för varmt för att kunna sova, vilket är skönt. Det är väl också det mest positiva med denna kalla sommar.
Dagarna rullar iväg. Veckorna springer förbi och helgerna känns som vindslag, på en sekund är de förbi.
Jag har ett jobb där jag Utvecklas dagligen och där jag trivs. Jag har lärt känna massor med nya fantastiska människor. Jag bor i en stad jag fullkomligt älskar och jag får dela varje dag av mitt liv med en man som gör mig lyckligare än jag någonsin varit.
Jag har funnit ro. En harmoni jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. En trygghet jag saknat hela mitt liv. Simon är som ett superlim, mitt alldeles egna Konrads kalasklister. Han har gjort mig hel. Lagat det som varit trasig och håller ihop mig med sådan kraft att jag känner mig oövervinnelig.
Helsingborg är mitt hem, och för första gången känner jag mig hemma där jag är. Trygg där jag är. Jag har gjort en väldig resa, och den är långt ifrån klar, men resvägen känns inte alls lika besvärlig längre, att ta nya steg känns inte svårt längre, snarare motiverbare och stärkande. Jag har ett sådant stöd i min familj och mina vänner. Och jag är helt otroligt tacksam för de fantastiska människor jag har i mitt liv.
