När jag blev äldre trodde jag att jag blev klokare. Kärlek var enkelt. Det var att pussas och kramas. Hålla handen bland folk så hela världen kunde se att man hörde ihop. Att säga: "jag älskar dig" och sen säga det igen och igen. För det var så man visade det.
Idag vet jag bättre. Kärlek är så mycket mer än så. Kärlek är så mycket mer komplicerat än så.
Kärlek är att ge hela sig själv till en annan människa och inte förvänta sig någonting tillbaka. Att sakna personen när den somnar, för man vill dela varje minut av sitt liv med dem. Att kompromissa och ställa sina egna önskemål åt sidan. Att känna sig uppslukad av glädje bara av att få vara i en annan persons närvaro.
I ett år har jag fått kalla Simon min. Och varje dag med honom lär jag mig mer och mer om kärlek. Simon fick inte bara att tro på att kärlek fanns, han lärde mig vad det var. För att ni ska få lite bättre uppfattning om vem han är så vill jag berätta för er vad för typ av pojkvän han är.
•Han lämnar små lappar med söta meddelande till mig, i min jackficka, på badrumsdörren och i min handväska.
• när jag var sjuk gjorde han allt för mig. Bar saker, bäddade sängen, han till och med plåstrade om mina sår.
• när jag vaknar mitt i natten av att jag drömt mardrömmar håller han mig i sin famn och lugnar mig tills jag somnar.
• han säger aldrig åt mig "gråt inte" utan är jag ledsen, låter han mig vara det och tröstar mig till tårarna är slut.
• han stöttar mig i allt, bra och dåliga beslut, och motiverar mig till att göra bättre, att utmana mig själv och utvecklas.
• han lyfter mig när jag inte orkar själv, bär mig när mina ben inte bär längre och får mig att känna mig vacker och älskad under mina sämsta stunder.
Simon är den vackraste människa jag träffat. Han var precis som jag en trasig själ när vi träffades, med mycket ont i sig. Han ser inte sina fördelar, och är ständigt rädd för att inte räcka till. Men som han räcker till, och mer därtill. Jag känner mig för första gången i mitt liv trygg, i hans famn är jag oövervinnelig. Jag letar inte flyktvägar längre utan har hittat hem.
Simon, jag älskar dig, och jag är så tacksam för att få dela mina dagar med dig. Imorgon firar vi ett år, en dag som jag hoppas att jag får fira för resten av mitt liv. 
