Vitemölla

Idag har jag haft sjukt ont. Ingenting har hjälpt. Började dagen med en varm dusch, prövade vila, värktabletter, mer vila och sen mer tabletter, men det ger sig inte idag. Så fort jag rör armar, händer eller ens ett finger så känns det i axlarna, riktigt ont gör det först om jag gör en större rörelse eller om jag lyfter armarna. Känns som om någon sitter på mitt bröst också, det trycker och gör det jobbigt att andas. KUL !

Nu ikväll fick jag nog, orkade inte sitta/ligga och ha så ont och inte göra någonting. Så jag packade med mig min kamera och körde ner till havet. Jag ska egentligen inte köra bil, JAG VET men jag dör av tristess och mamma ville inte följa med.

Havet är min fristad och har alltid varit, jag tror jag var ca 9 år när det började, jag har alltid älskar vatten och att bada, men desto äldre man blir, desto större prövningar kastar livet på en och jag drar mig till havet. Varje gång. Vet inte hur många gånger jag stått på stranden i Beddingestrand och gråtit. Jag är väldigt mörkrädd och trivs inte speciellt bra själv ute då jag lätt kan känna mig otrygg. Men aldrig vid havet. Eller vid sjöar och så rent allmänt, men havet är så stort, oändligt, och det är något i det som gör att jag känner mig trygg. Idag behövde jag rensa skallen, och en timme nere på stranden var helt perfekt. Jag lade mig på rygg, tittade upp på en blå himmel och lyssnade på när havets vågor smekte stranden. Helt magiskt !