6 månader

6 månader i Madison. 6 månader och 4 dagar hemifrån. Halva tiden avklarad och för första gången i mitt liv kan jag ärligt säga att jag är stolt över mig själv. JAG har gjort detta, jag har klarat detta. Tänkte summera lite och även skriva ner lite hur resten av tiden är planerad.

Madison: Jag gillar Madison. Än så länge har det mest varit vinter, men det är en mysig stad, med massvis av lekplatser och även många olika aktiviteter för pojkarna. De har olika "events" på biblioteken och så och det gör regniga dagar lite lättare. Här ska tydligen finnas massa att göra för ungdomar också, och det låter ju trolig då ett av USAs största collage ligger just i Madison. Jag längtar till sommaren, då man kan göra mer saker utomhus.

Att jobba som au-pair: Det är svårare än jag trott, och det är en av anledningarna till varför jag är så stolt över mig själv. Det är tufft att bo med sin arbetsgivare. Att hela tiden vilja vara på topp, möta henne med ett leende och alltid finnas där. Känner mig lite som ett barn emellanåt, samtidigt som jag ibland känner mig som den vuxna i hushållet. Jag har lärt mig mer än jag trodde, om allt från att ta hand om ett hushåll till att älska broccoli.

Om USA: Det är ett märkligt land. Människor är otroligt trevliga här, och säger snälla och tack hela tiden. Samtidigt som vapen är lagligt på en helt annan nivå än hemma. De har även dödsstraff i en del stater här. De hjälper en gärna, om man frågar om vägen. De suger på att köra bil i Madison, de vet inte vad visa hänsyn är, och det har heller ingen aning om hur och när man ska använda blinkers. Det är billigt att gå ut och äta här, och att gå på bio, vilket är himla trevligt. De har drive-thru till allt, brevlådor, automater (för att ta ut pengar), banken och givetvis det mesta med mat.

Om hemlängtan: Det blir inte lättare. Jag var säker på att det skulle kännas lättare med tiden men det gör det inte. Det värker i hjärtat och när jag tänker på oktober/november vill jag bara krypa in under en sten för jag längtar så att det gör ont. Men skillnaden från nu och för ett par månader sen är att jag lärt mig handskas med det. Jag känner när hemlängtan kommer krypandes, och jag krigar inte längre mot den, utan låter den komma och fylla min kropp med längtan, sorg och lycka. Antingen tillåter jag mig själv att vara ledsen, att ha en "sådan dag" men oftast ser jag nu mera till att göra något extra roligt. Ta pojkarna till en lekplats, åka till zoo, åka hem till Alina eller gå ner till sjön. Det gör inte mindre ont, men det känns bättre.

Övrigt: Jag längtar till värme, sommar, parker, sparka boll, barfota fötter, shorts och klänningar. Ljusa, varma kvällar, bad, solbränna, 10 dagar i LA, träffa Daniel, sol sol sol. Veckor "at the lakehouse", nya äventyr med pojkarna, kvällar vid sjön med härliga au-pair vänner. Vår, sommar och till och med en vacker höst.

Från idag och framåt: Helgen kommer spenderas hos Alina. Vi har vår spanska-klass på lördag, mellan 9-15. Sen på söndag ska vi gå och se Jeff Dunham. Följande två helger har jag också klasser. Min födelsedag kommer upp snart, och sen även min semester med Daniel. Måste hitta fler kurser jag vill läsa. Har även 5 dagar semester till att hitta på något roligt. Min sista arbetsdag här är den 7 oktober. Sen kommer Daniel och vi ska se mer av USA. När jag kommer hem vet jag inte, men det blir innan den 7 November, för då går mitt visum ut. Vad framtiden har att bjuda på vet jag inte. Det jag vet just nu är att jag bor i USA, jag klarade det, jag kom hit, jag trivs. Jag har haft en tung vinter, men det vänder nu, med våren kommer glädjen, dagarna går fortare och det finns betydligt fler alternativ på saker att göra. Jag kommer klara detta, och det känns jävligt bra. Heja mig!