Det började i tisdags när jag kom hem ifrån jobb, han kräktes. Och på ett sätt jag aldrig sett en katt kräkas. Han dreglade ner sig själv och tycktes ha besvär med något, jag trodde det var en hårboll och skrev upp kattgräs på min mentala inköpslista. Simon kom hem och kräkningarna fortsatte. Precis när vi skulle gå och sova så kräktes han igen, och denna gången såg jag något i spyan, jag trodde det var en hårboll, men efter att ha tittat närmre såg jag att det var en bit av ett skosnöre. Jag tänkte att okej, dumt av honom att äta det, men nu är det uppe, problemet löst, godnatt.
Så fel man kan ha, han fortsatte och kräkas, och han kändes förändrad. Helt slut av att kräkas så och slö. Efter ett samtal till djursjukhuset tog vi en taxi in. Och herregud vad glad jag är att vi tog det beslutet.
Väl på plats röntgades han och blev undersökt, han fick massor med beröm och skötte sig exemplariskt. (Mattes katt ;) ) men han fick stanna kvar för smärtstillande och dropp då han kräks så mycket. Igår skulle vi få hämta hem honom, men veterinären ringde och aa att det såg misstänksamt ut på ultraljudet och de bestämt sig för att öppna honom för att plocka bort/utesluta snöret.
Min 8 månaders lilla bebis (jag vet han är en katt, men han är min familj) blev alltså opererad igår. De plockade ut 80cm (!) snöre ifrån hans lilla tarm. Lilla katt, hur lyckas han ens äta så mycket snöre?
Operationen gick bra, och om allt gått bra under natten får vi hämta hem vår lilla katt idag. Ingen längtar mer än jag, eller jo, kanske Juni, hon går mest runt och piper därhemma, och har aldrig varit så sällskaplig som nu. Håll en tumme att familjen är samlad igen i eftermiddag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar