Simon

Som ni märkt så har jag varit i Helsingborg ganska mycket på sista tiden. Jag har fallit handlös för den stan, havet, mysfaktorn, storstadskänslan, småstadskänslan, kontrasterna mellan industrin och havet, och så Simon. Min Simon.

Det har varit upp och ner hela vägen. Men jag har aldrig känt mig så trygg med en människa så fort som jag gjorde med honom. Han är en sån vacker person, och jag förundras ständigt över hur jag kunde få någon som honom att kalla min. Så härifrån och framåt går det upp :)

Han är min inför hela världen, och stolt över det. Han tröstar mig när jag är ledsen och glad med mig när jag är glad. Jag drunknar i hans ögon och ett leende från honom gör att hela jag spricker upp.

Han inser inte själv hur underbar han är, och det gör honom om möjligt ännu vackrare. Han ser mig för den jag är, han accepterar hela mig, från bristningar till knasiga bekräftelsebehov. Han hör berättelser från min rätt så trasiga barndom och mitt rätt så förvirrade liv, och istället för att backa undan och bli rädd så tar han min hand och håller den hårt. Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig, men jag tror mer än någonsin på att allting händer för en anledning :)