En lång resa utan slut

Det har gått över 3 år sen jag gjorde min operation nu. De tre åren har rusat iväg och jag har kommit långt i min resa mot att hitta mig själv. 55 kg har jag gått ner. Jag har kompisar som väger mindre. Jag har gått ner en hel människa i vikt. Rätt galet. 

De som säger att en operation är fusk eller beskriver det som den lätta vägen, de vet inte vad de pratar om. Ingenting med att gå ner 55 kg är lätt. För mig var det inte den lätta vägen, för mig var det en sista utväg. Min sista chans. De finns de som klarar av att gå ner lika mycket, eller till och med mer än mig på egen hand. Stor eloge till dem, men jag klarade inte ut det. 

Operationen blev min räddning. Operationen gav mig en chans till det liv jag lever idag, ett liv som jag verkligen börjar uppskatta. Jag kan gunga, bilbälten passar mig, jag orkar jobba, jag kan springa 3 km, jag kan låna kompisars kläder och jag orkar så mycket mer. 

Jag börjar sakta men säkert hitta mig själv. Den "nya" My träder fram mer och mer och jag värdesätter mig själv högre och jag mår bättre. Så bra som jag mår just nu har jag aldrig mått, jag bottnar för första gången i mitt liv, jag kan andas igen. Jag är stark, jag är modig och jag är jävligt duktigt. Äntligen börjar jag inse det. 

Jag tog fram byxorna på bilden med tanken: "de kan jag ha i helgen, med ett skärp så går det nog."

 Kanske inte va?! Jag får fortsätta att kämpa med att försöka inse hur mycket jag förändrats under de senaste åren. Heja mig !