Inuti mig så växer en ilska och den växer sig starkare och starkare. Något jag tidigare förlåtit men som nu ständigt väcker nya frågetecken. Frågor om hur och varför. Jag förstår inte resonemanget bakom besluten. Jag skulle förstå när jag blev äldre, det var komplicerat. Jag är äldre nu, och jag kan inte förstå, hur jag än anstränger mig och kämpar för att förstå så finner jag ingen förklaring. Jag vill inget hellre än att ge personen en väg ut. Jag vill att där ska finnas ett par ord som ger svar på allt och som limmar ihop de tusen bitar som mitt hjärta smulats i. Att bara ett par få ord kan laga min krossade självkänsla, men jag tvivlar starkt på det.
Jag är inte säker på om jag någonsin kommer kunna förlåta, såren är för djupa, och inte ens tiden har lyckats läka dem, utan bara gjort dem djupare. Men kanske behövs inte förlåtelse, kanske räcker förståelse. Om jag bara kunde förstå, kunde få förklarat för mig tankegången bakom det som blev. Hur man kunde låta det ske, kunde man inget göra? Det finns ingen ursäkt för det som hände, men alla har rätt till att få förklara sig, utan att bli dömd. Om jag köper orden vet jag inte, men jag kommer ju aldrig veta det heller om jag aldrig frågar, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar