En månad kvar idag. Min sista arbetsdag är den 7:e Oktober. Tänk så fort elva månader kan gå, tänk vad mycket som kan hända och vad mycket man kan lära sig. Elva månader kvar, och jag känner mig längre bort än någonsin, men samtidigt nära de som betyder mest. Närmare än jag gjort tidigare, jag har en plats i deras hjärta, och tror på det. Kanske har jag för första gången insett att man kan älska mig. Det är inte omöjligt. Mina närmaste vänner, Sixtens underbara mamma och min mamma har bevisat det för mig under dessa månader.
Hanna du finns ALLTID där, jag är 700 mil bort och trots det så tvekar jag aldrig en sekund på dig. Du har mycket knasigt för dig, saker som jag aldrig riktigt kommer kunna begripa. Det är helt underbart hur jag kan bli så förundrad över saker du säger och saker du gör. Imponerad en hel del av gångerna faktiskt. Jag kan vara ful med dig, haha, jag vet att du fattar vad jag menar. Jag kan vara ful med dig. Skitful och jag vet att du bryr dig inte. Du ser insidan, det har du alltid gjort. Jag känner mig behövd av dig, inte visste jag att det kunde vara en sådan viktig känsla i en vänskap. Du hör av dig, du tjatar på mig att prata med dig. Du vet inte detta men jag sitter med vår konversationsruta uppe på facebook många gånger, men så många gånger kan jag aldrig skriva något. För det känns aldrig tillräckligt. Jag saknar dig så, och är så tacksam för att du alltid fångar mig när jag faller, du fångar upp mig och jag vet att du släpper mig aldrig. Och du, dig släpper jag heller aldrig taget om. Vi ses snart, finaste du. ♥
Denna dagen glömmer jag aldrig, och du vet precis varför. Tack !
Vackra människa, knasiga, knäppa, galna, underbara Hivi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar