Dagboksinlägg

Varning för ett lååååååångt inlägg, ett ganska jobbig, för vissa väldigt känsligt inlägg. Men detta är MIN blogg, kan ni inte hantera det, så kom tillbaka imon, när ett annat inlägg ligger överst. 

Jag saknar mamma. Jag ska försöka skypa med henne imorgon. Efter att ha hjälpt Alina med hennes självmordsbenägna värdbarn så fick jag lite mer inblick i hur det är att vara på andra sidan. Vet att det är känsligt, och att det finns personer i min närhet som "stoppat ner det i byrålådan". Men det betyder inte att det inte hände, att det inte fanns. Jag har mått mycket dåligt i mitt liv. Det är det väl ingen som kan förneka. Ett friskt barn väger inte över 100 kg, ännu mindre 130. Men det fanns en period i mitt liv där jag helt enkelt inte orkade mer. Det handlade aldrig om att dö, aldrig någonsin. Det handlade om att försöka bryta sig loss och bli fri. Det blev FÖR svårt. Jag trodde väl aldrig att JAG skulle ge upp, självmord var det mest själviska man kan utsätta någon annan för. Men i den situationen när det hände, var jag inte självisk. Ensam, förtvivlad, utmattad och otroligt sårad, visst, men aldrig, aldrig självisk. Jag ville befria andra från min smärta, jag ville sluta vara en börda, ett problem, ett hinder. Jag visste att folk skulle sörja, jag har aldrig varit oälskad. Men jag kunde inte slita mig från tanken att det skulle vara lättare för dem att komma över en förlust än att ständigt leva med mig i sina liv. 

Jag ångrade mig ganska snabbt, smärtan som infann sig i min kropp efter alla tabletterna jag tog väckte mig ur en koma som jag levt i i flera år. Vad gör jag? Och så tanken: Mamma!, mamma kommer snart komma hem, och hon får inte hitta mig död. Jag valde piller för att det skulle göra minst ont för den som hittade mig om det såg ut som jag sov. Korkad, jag tänkte inte klart, det gör väl alltid ont att hitta någon död, vem det än är. Men mamma får inte hitta mig. Så gick och låste upp och öppnade dörren och ringde grannen och berättade vad jag gjort. 

Fast att mamma inte ens var där så räddade hon mig. Hon har alltid varit den som räddat mig. Personer runt om kring mig tittade snett på mig. Lovade saker de aldrig höll. Om du går ner så och så mycket så ska vi göra ditten och datten. Mamma tog tag i saker och räddade mitt liv. Igen. 

Nu först fick jag en inblick om hur det är att vara på andra sidan. Jag känner knappt denna flickan, och ändå så vakade Alina och jag över henne som hökar hela natten. Inget fick hända henne, och hon fick inte göra något mot sig själv. Tänk då om det varit någon jag älskat, en vän eller en familjemedlem. Tänk att ständigt leva med den rädslan. Fy fan. Förlåt kära mamma och bröder. 

Tanken finns i mitt huvud och den har funnit där ett tag, jag vill hjälpa flickor som henne. Barn som henne, som mig. Fånga dem innan det är för sent. Hjälpa dem innan det gått för långt. Tonåringar, barn och vuxna. Män och kvinnor, pojkar och flickor och allting där emellan. Och fast att en del nära och kära mer eller mindre skrattade åt iden, så tror jag att jag hade klarat det med bravur, för nåde den som vågar säga att jag inte har livserfarenhet som heter duga. Fan ta den som säger att jag inte är modig och till helvete med den som säger att jag inte är stark. Jag har varit med om saker i mitt liv som vissa inte ser på hundra år, som barn aldrig borde vara med om. Övergrepp, självmordsförsök, svek, rädsla, sorg, fetma, alkoholism, matmissbruk, handikapp, övergivenhet, skilsmässor, socialbidrag och misshandel både psykisk och fysisk, mm. Jag säger inte att jag har haft det sämre än alla andra, jag har mycket fantastiskt i mitt liv. jag påstår inte heller att det är synd om mig, jag säger bara att jag har erfarenheter, och med dem vill jag hjälpa andra.