Tillbaka i Madison

Att åka från LA var något av det svåraste jag gjort. Från det att jag stängde dörren i Taxin tills jag gick av flyget i Atlanta grät jag. Det gjorde så vansinnigt ont. Hade mitt livs bästa semester, men de sista dagarna var delvis jobbiga, för då och då så slog tanken en: snart är det över. FYFAN !

Som jag skrev i ett mejl till mamma: "Det gör vansinnigt ont att det är sista dagen imorgon, det gör så ont att benen viker sig och det känns som om jag ska falla död ner till marken. Daniel ska hem. Jag kommer inte vakna upp till honom på måndag. Inte till Svenska eller något som jag håller kärt. Under dessa 10 dagar har han varit min lilla trygga bit av hemma, mitt egna lilla mini-Sverige i Daniel format.

Men vet du? Det är inte lång tid kvar tills jag kommer hem, och jag kommer klara det här. Jag VILL klara detta. Ingenting ska stå i min väg, allra minst jag själv."

Det är precis så jag känner. Det låter kanske starkt, som om jag är helt besatt av Daniel, men det är inte fallet. Han är en av mina bästa vänner, tveklöst, men när han kom till LA så påminde han mig om precis allting som jag saknar hemma. Så när jag behövde säga hejdå IGEN så svallade känslorna över. Men det känns bättre nu. Snart är det Juni, sommaren är här (det ska regna hela veckan, men vi låtsas att sommaren är här) och jag vet att tiden kommer gå fort. Så Sverige, snart ses vi, men inte fören jag är klar här, med detta otroliga äventyr.