Den 8:e Oktober satt jag hemma i kökssoffan, med väskorna packade och så mycket fjärilar i magen att jag trodde att jag skulle lyfta från soffan. Jag hade under veckan sagt hejdå/vi ses till alla jag älskar, och flertalet gånger varit förundrad över deras reaktion. Den var så stark, deras hejdå var så stort, så slutgiltigt. Jag kunde inte ta in det då, jag kunde omöjligt först att jag inte skulle se majoriteten av dessa människor igen på över ett år.
Den 8:e November ligger jag i en säng, nästan 700 mil hemifrån. Aldrig förr har jag känt mig så behövd. Jag behövs här, och framför allt så känner jag mig behövd hemifrån. Folk saknar mig, och fast att saknaden gör fruktansvärt fysiskt ont, så är det en underbar känsla att vara saknad.
Jag hade en dröm om världens äventyr, mitt livs äventyr, och jag kan inte förstå att jag lever mitt i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar