denna ljuva höstmorgon

Det är tidig höstmorgon. Jag har redan varit vaken i ett par timmar. Rastlösheten kom krypande så jag började städa. Allting som inte hörs i rädsla för att väcka dig. Du sover sött inne i vår säng. I vårt sovrum. Ett sovrum som äntligen börjar bli klart. Några små detaljer till, sen är det perfekt.

Solen skiner in igenom köksfönstret. Ett fönster som katterna snällt smutsat ner med sina tassar. Ett tassmärke här, ett tassmärke där. Kanske skulle putsa dem? Njäe, vet inte riktigt hur man gör för att det ska bli sådär fint som när mamma gör det. Avvaktar, kanske när allt annat är klart, om jag fortfarande är rastlös.

Hösten har börjat måla träden utanför i orange och brunt. Och ljuset, det är sådär krispigt som det bara är om hösten. Vackert, helt otroligt vackert.

Tittar ner på mina händer, naglarna lyser i neonrosa. Men det är avskavt och fult. Måste fixa det också. Måste fixa allt, för det måste vara perfekt. Han kommer idag, och i ett sista desperat försök att vara bra nog, så måste allt vara perfekt.

Skorna ska stå rakt i skohyllan, kuddarna stå fint i soffan. Katterna vara kammade och varje hårslinga av mitt hår ligga perfekt. Måste vara bra nog. Måste räcka till.

En sista gång, sen är det över, kampen slutar här. Det räcker nu.