Äpplen och så lite uppskattning också

Som sagt, det blev en del äpplen:

Smulpaj

Äpplemos in process 

Goda är de också, men det är inte svenska äpplen. Kommer ihåg en eftermiddag när jag och Emma var ute och körde, jag kommer inte ihåg vad vi skulle göra, men vi stannade vid ett ställe och hittade (pallade) några äpplen. Saftigt, gott, inte för sött eller surt och så stort att jag var tvungen att hålla det i två händer. Vi delade på ett och var rejält mätta båda två när äpplet var slut.

Är det inte märkligt hur mycket man kan lära sig uppskatta något när man är långt ifrån det. Jag har alltid gillat Sverige, men jag har inte haft mycket gott att säga om Österlen. Än idag kan jag tycka att det är ett av de tråkigaste ställena på jorden, men fan vad vackert det är. Lugnt, fridfullt, skittråkigt och helt sagolikt vackert. Och vilket land Sverige är, trots att vi är ett så pass litet land så är vi väl utvecklade i massor. Vi kan mycket, vi utbildar oss (för att sen gå arbetslösa om man inte har en mamma, pappa eller annan bekant som kan fixa ett jobb åt dig) vi pratar olika språk och vi tar hand om våra unga, våra sjuka och våra gamla. Fortfarande kan mycket bli bättre, jag vet att det är mycket strul, med mycket, men det är mest det dåliga som lyfts i press och liknande.

Så många som blir förvånade över min engelska, de säger att den är otroligt bra, och att de inte hör någon brytning alls, och jag var långt ifrån bäst i klassen. Och det faktum att jag är tvåspråkig, hemma är det ingenting, för majoriteten av alla svenskar kan kalla sig tvåspråkig. Men här i USA är det någon ovanligt, och något väldigt intressant. Märkligt det där, hur man blir så hemmablind.