Jag är gravid i vecka 30. Om max 12 veckor är bebis här. Det har varit en otroligt lång graviditet, men nu känns det för första gången som om det inte är så lång tid kvar. Jag mår okej nu, lite trött, problem med RLS och foglossning, men det är hanterbart. Ska till sjukgymnasten på onsdag och se om de kan hjälpa mig med foglossningen på något sätt.
Början av graviditeten var en mardröm. Vi fick reda på det på en tisdag, på fredagen började jag må lite illa, och sen eskalerade det till något som jag knappt trodde att jag skulle ta mig levande ur. Jag mådde illa, konstant, dygnet runt, i 11 veckor. Det går inte att förstå om man inte varit i det, och knappt ens då. Jag kunde inte läsa, knappt mobila, serier kunde jag ha igång, men fokuset var inte där för jag ville bara kräkas. Jag låg mest och stirrade i taket, och ulkade. Jag kan ju inte kräkas då jag är gbp opererad. Ett par gånger gjorde jag det ändå för maten hade inte hunnit bli mer än precis svald innan den kom upp igen. Allting var en enorm ansträngning. Jag fick duscha med kräkapann, åka bil med kräkspann (jag mådde för illa för att köra själv) och så fort jag hade gjort minsta lilla grej fick jag vila. Usch. Det var 11 veckor som kändes som 11 månader. Men det släppte, över en dag var det mesta borta, tack och lov. Men graviditeten har varit lång och omtumlande. Syns gör den inte heller. Är i 7:e månaden och man ser ju för fan knappt att jag är gravid... men tro mig, det känns desto mer :’)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar