Att Svante försvann höll på att ta knäcken på mig, fullständigt. Simon hörde det på mig, och han, ihop med mamma övertalade mig att åka till Helsingborg. Jag höll på att bli knäpp. Jag gick över fält sent på kvällen, var Tommarp runt tidig morgon och sen kväll. Gravid i 7:e månaden och med foglossning. Och jag bara grät. Grät och grät och grät. Så jag körde upp, fick annat att tänka på, träffade bästa vänner, fina familjemedlemmar och fixade i lägenheten. Lagade matlådor till sambon, tvättade och bara var. Fick ligga på Simons bröst om kvällarna innan jag somnade. Det blev en räddning. Jag slapp drunkna och klarade med nöd och näppe av att hålla mig flytande. Ovissheten var precis som vanligt det värsta. Men så i torsdags eftermiddag skickar mamma en bild och ett sms ”Han är Himma!” Så efter lite kvällsmat satte jag mig i bilen och körde tvärs över Skåne, hem till Svante och där var han, kelen, hungrig och precis lika vansinnigt söt som vanligt. Älskade katt. Juni, som var med i Helsingborg, skötte bilresan exemplariskt och fick åka med tillbaka till Tommarp igen. De har nu både utegångsförbud.
Imorgon ska jag ringa veterinären för vi behöver kolla Svantes öga, om han fått en pinne i ögat eller om han bråkat med någon vet jag inte, men det är irriterat och jag vill bara försäkra mig om att allt är som det ska.
Imorgon ska jag också ringa sjukgymnasten och boka tid för att se om jag kan få någon hjälp med min foglossning och så ska jag ringa försäkringskassan och kolla upp info om allt med gravidpeng, föräldrapeng osv. Sen ska jag jobba för första gången på en vecka.
Jag mår mycket bättre, men jag är skör. tiden jag varit gravid har varit tuff, inte ”bara” pga graviditeten utan det har varit så mycket annat, så att Svante försvann blev lite det som gjorde att bägaren rann över. Så nu gäller det att hålla fokus på mitt välmående. Lyssna in kroppen och hålla mig flytande. På fredag kommer Simon hit för att stanna över helgen, som jag längtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar