saknad

Jag var säker på att saknaden skulle kväva mig. Strypa mig tills jag långsamt föll ihop till en hög på golvet. Men jag insåg att sakna dig, det är allt jag någonsin gjort. Jag har saknat dig varje söndag jag åkte ifrån dig, varje gång jag lagt på luren efter ett samtal och varje gång du släppte mig efter en kram. Alltid varit besvärad av ovissheten att inte veta nästa gång jag skulle få höra din bullriga röst eller känna doften av trygghet som varje kram omfamnat mig med.

Sakna dig är det jag gör bäst. Men det äter inte upp mig längre, det gröper inte ur mitt hjärta på känslor och jag låter inte det göra ont längre. Jag är färdig med den typen av smärta. Saknaden kommer alltid att finnas där, men det gäller att inte låta den göra ont. Det finns många typer av saknad. Jag väljer den typen av saknad där man tittar tillbaka och minns det fina med ett leende. Saknaden som värmer en hjärta, och som fyller kroppen med ro. Inget mer ont, det tjänar ingenting till. Det kommer aldrig att tjäna något till.