Dagboksinlägg 2

Det börjar närma sig hemfärd, men än känns det overkligt. Det har snart gått 11 månader, 11 månader sen jag såg min mamma, 11 månader sen jag sa hejdå till allt jag älskar och håller kärt. Då kunde jag aldrig ana hur saknad kändes. Då kunde jag aldrig ana vad kärlek är. Tänk vad man kan lära sig på 11 månader, och tänk vilken skillnad det är nu jämfört med när jag var yngre. Vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta för den där självmordsbenägna lilla flickan att; en dag när du är 700 mil hemifrån kommer du inse hur älskad du är. Du kommer känna dig behövd och saknad. Jag önskar att jag kunde berätta för henne att hon ska strunta i allt elakt som sägs om henne. Berätta för henne hur modig och stark hon är som vågar vara annorlunda. Som med stolthet bär kläder som hennes mamma sytt, som målade sina ögonlock i alla dess färger och som trots mobbning från de äldre barnen i skolan bar de där röda bootsen med spetsig tå som hon älskade. Jag önskar så att jag kunde titta denna trasiga flicka i ögonen och säga: Du inser inte det nu men det kommer ta dig nästan 10 år innan du inser hur stark du är. Det kommer ta dig nästan 10 år innan du vågar tro på dig själv. Resan dit är lång, fylld av sorg och tvivel, du kommer tvivla på allt och alla, ifrågasätta personer i din närhet om deras kärlek till dig, för vad finns där att älska?

Men dagen när du når dit, dagen då du sitter på en brygga i bikini och för första gången inte hatar synen av dig själv. Dagen då du för första gången kan stå upprätt och säga att du är stolt över vad du åstadkommit. Dagen då du tror på dig själv, och har hopp om en ljus framtid. Den dagen är du skyldig alla som älskar dig en ursäkt, men framför allt ett tack, ett tack för att de inte gett upp om dig.

Som sagt resan dit är långt och otroligt smärtsam, men smärta är du van vid, smärta kan du. Men nu, nästan 10 år senare är det dags att lära dig hantera två helt nya känslor: Lycka och förväntan.